onsdag 14 oktober 2009

Fajã dos Padres


Alla vinregioner har ett namn som står över alla andra i renommé må det vara egendom, vinmark eller vinmakare. Madeira är inget undantag. Avsaknaden av specifika vinmarker, vinifierade och buteljerade separat likt en burgundisk Grand Cru, är det just ett sådant läge vars namn nämns med den största respekt på ön och bland initierade vulkanvinsfantaster - Fajã dos Padres.

Det dramatiska landskapet omöjliggör större vinmarker som kan betraktas som enskilda lägen. Öns topografi har nämligen inneburit infrastrukturen kapar odlingar och att bebyggelsen tagit över klassiska lägen, som i sin tur terrasserats för att livet inte ska riskeras varje gång vinbonden sätter foten i marken. Varje sväng i serpentinvägarna längs kusten hyser rankor och detta förklarar i sin tur det stora antalet vinbönder samt det faktum att inga vinhus äger egna odlingar. Logistiken talar emot.

Fajã dos Padres är ett av få undantag. Orsaken till berömmelsen stannar dock inte vid det faktum marken är en och sammanhängande. Nej ,för berömmelse av den typ Fajã dos Padres erhållit krävs även en skvätt historik, mystik, mikroklimat och omsjunget vin! Men det märkligaste återstår berätta; få har druckit Fajã dos Padres berömda Malvazia vilket spätt på mystiken!


Först och främst; en vinmark som ligger i havsläge hör inte till vanligheterna på ön. Faktum är att det är den enda. Att vinmarken dessutom i århundraden endast varit tillgänglig sjövägen gör sitt och att läget; en liten insjunken gryta nedanför en flera hundra meter lodrätt bergsvägg fascinerar och förtjusar behöver jag väl knappast berätta! Bredvid Cabo Girão, en av världens högsta väggar ut i havet ligger vingården och tack vare nuvarande ägarfamiljen Fernandes finns en hissliknande konstruktion från toppen av klippan ner till Fajã dos Padres. En hiss förresten som kräver både ett och två glas Madeira innan man äntrar och beger sig neråt stupet!

Läget nära havet gör att solstrålarna reflekteras och druvorna får det extra tillskott av värme på dagarna som krävs för perfekt mognad. Skyddet i bergväggen och den vulkanrika magra jorden gör att läget är fullständigt unik terroir som inte går att finna någon annanstans i vinvärlden! Varför i hela fridens namn odlar man då bananer och sockerrör här?

Fajã dos Padres har en brokig historik. Läget blev känt av Jesuiterna som hade monopol på marken från slutet av 1500-talet och fram till och med 1759 då orden förvisades från ön. Sedan dess har ägare kommit och gått men Malvazian har alltid, tillsammans med en liten andel Terrantez, rankats som öns bästa.

Så kom Oidium och knappt hade lösningen för att motverka mjöldaggen presenterats förrän vinlusen kom på besök. Vingårdens besvärliga läge och dessutom valet av två besvärliga druvor att odla gjorde att man gav upp monokulturen och alltmer satsade på snabba pengar i form av andra grödor. Fajã dos Padres var dödsdömt.

Vin produceras än idag, om än i snudd på mikroskopiska mängder, men detta är tack vare den nuvarande ägarfamiljen som mer eller mindre räddade den sista Malvazia-rankan undan extinktion, och från denna har låtit sticklingar bygga upp en liten del av marken på nytt, tillsammans med övriga ädla druvor. Terrantez är snudd på helt försvunnen från läget och den mer eller mindre sista årgången av druvan finns, om än i extremt liten kvantitet, fortfarande att köpa; 1950:an. Ett vin som för övrigt lagrats drygt femtio år på fat innan Barbeito buteljerade den.

Vill man prova Fajã dos Padres främsta signum, Malvazia, ska man ner på 1800-talet och främst söka årgångar innan Oidium slog till, precis innan 1850-talet. De finns, de kostar men få har idag haft ynnesten prova dem. Frågan är om inte en Fajã dos Padres pre-1850 slår den mer upphaussade 1795:an Terrantez som med jämna mellanrum dyker upp på auktioner? Och dessutom kostar mindre!


Madeira och Fajã dos Padres är inte bara starkvin. Det är vinmystik och vinromantik när den är som allra bäst, och även om vi alla vill prova och njuta av en Malvazia från det berömda läget, så är det kanske just vetskapen att det aldrig lär ske som skapar spänningen. Inget vin i världen lever och utvecklas som en Madeira, inget vin kan berätta lika mycket och överleva generationer.

Att läsa sjuttonhundratelets- och artonhundratelsts ampelografiska upptäcksresande är för oss vinfantaster det närmaste vi lär komma Livingstone. Det är inte utan en viss avundsjuka infinner sig när man inser vilka upptäckter herrar som exempelvis Bowditch och Vizetelly fått ta del av när de kartlagt Madeiras vinmarker. I sitt verk Excursions in Madeira and Porto Santo från 1825 skriver Bowditch följande om Fajã dos Padres:

“A fall of water, of one shallow, and two deep stages, descends the whole depth of the western end of the cliff, which adjoins the Fazenda dos Padres (sic), perhaps the finest malmsey plantation in the island, and created entirely by an avalanche of tufa, which, falling from a height of upwards of 1200 feet, has lodged and spread at the bottom of the cliff. The vineyards are only accessible by water, to those who shudder, as most persons do, at the daring route of the labourers, who ascend and descend the cliff by a succession of simple stakes driven into, and projecting from it.”

Då en resa få förunnad, idag är Fajã dos Padres blott en sextimmars flygresa bort! Underbart ja men på bekostnad på mystiken och romantiken.

torsdag 1 oktober 2009

Júlio Augusto Cunha - 1928 Sercial

1820:an ska tydligen vara något i hästväg. Cunha's Sercial vill säga. Samma år som firman startade klämde man till med en Sercial som fortfarande cirkulerar på marknaden, trots Cunha sedan länge är fusionerat med Pereira d'Oliveira.

Just samgåendet med nämnda firma, som för övrigt existerar än idag, gjorde att faten stannade hos d'Oliveira som därmed fick tillgång till en nätt uppsättning sekelsgamla inventarier.

Som så många andra producenter ägde Júlio Augusto Cunha inga vinmarker själv utan köpte från odlare och partidistas. Firman gjorde sig ett namn på hundstryparen, Esgana Cao, eller Sercial om ni så hellre vill, och hundra år har inte varit några som helst problem vad gäller drickbarheten.

Kvällens flaska var noggrannt behandlad i och med processen startade redan föregående afton. Att jag förvarar all Madeira stående underlättar för fällningen men likväl krävs dekantering så all instängdhet tillåts fördunsta. Grundregeln är att ju längre man misstänker vinet förvarats på flaska, ju längre luftning. Är misstankegraden uppåt 50 år på flaska bör dekanteringen ske åtminstone två till tre dagar i förväg. 1928:an får nöja sig med ett dygn och det visade sig vara tillräckligt.

Vart Cunha fann sin Sercial står skrivet i stjärnorna men en icke allt för oäven gissning landar hos Adegas de Torreao, den kanske främste av de då verksamma partidistas. Det finns dokumenterat Torreao hade en 1928:a Sercial i sin Canteiro och att delar av den kan ha sålts till Cunha håller jag som högst trovärdigt.

1928 förresten; perspektiv är inte bara kul; det skänker även distans och ytterligare en dimension av respekt. Slas födelseår, likaså Che Guevaras. Per Albin Hansson lanserar begreppet 'folkhemmet' och Fleming upptäcker penicillinet....

Svampsoppan har stått över natten. Dagen efter är den en nyans rikare och smakerna har hittat hem. Till soppan serveras en svampmacka med Pecorino Sardo och i glaset väntar vår Sercial! Kombinationen är, i mitt tycke, återigen gudomlig och visar hur kul det är med fortifierat till mat.

Vinet i sig visar upp ett bärnstensfärgad skimmer och är klart och rent. En lyckad filtrering; vissa gamla Madeira-viner är fortsatt grumliga trots såväl två som tre filtreringar! Doften är en explosion av rostade mandlar, choklad, kaffe, omogen citrus och flintarök. Faten gör sig påminda men aldrig på ett murket vis utan här är det tal om en perfekt oxidering. En svag nyans av målarfärg flyktarförbi, såsom sig bör i äldre vulkanvin. Kanske någon veckas luftning tar bort det?

På samma gång som det är lent är det en käftsmäll av smaker! Vi pratar Sercial och trots dryga 80 år så kommer man aldrig från det; här regerar syrorna! Det mesta av druvan odlas på öns norrsida och här når man sällan upp till full mognad. Inte olikt Champagne jäser sällan en Sercial till mer än 10-11% innan uppspritningen startar.

Syran är magnifik och maskerar den sötma som vinet ändå har. För trots Sercial går som torr stil är oftast restsötman 15-20 gram per liter. Syrans jobb är att hålla nere sötmaupplevelsen och det är inget snack om saken att den lyckas!

Svag vanilj, rök, grön citrus, apelsinskal, fat och lite mjölkchokladstoner dyker upp i smaken. Nötigt och jordigt. En svag blomsterton lurar i bakgrundssmaken och eftersmaken stannar kvar en evighet.

Det här go vänner är Sercial - ett av vinvärldens mest underskattade storheter!

onsdag 9 september 2009

Varsågod - här är din inköpslista!


Ingen mening tjata. Jag talar inför döva öron. Ska du ha en vettig Madeira får du ta hjälp av alla handlare på nätet runtom i Europa. Här finns en uppsjö välja bland och alla klassiska hus är representerade; även de som numer lagts i malpåse. I Sverige får vi nöja oss med ett par enstaka exemplar av medioker Madeira och ett par druvangivna. Jo visst, det finns några i beställnings-sortimentet också men ärligt, till vilket pris? Privatimport är ointressant för vem vill köpa en låda?

Således, vill du prova starkvin i absolut världsklass vänder du dig till firmor såsom Garrafeira Nacional, Manuel Tavares, Peter Wylie, L'Assemblage, Paulson Rare Wine, BBR och FRW. För att nämna några. Sherry, port och övriga starkviner finns det ett bra utbud av i Sverige men drycken som håller bäst och längst är sorgligt underrepresenterad!

Svenskar gillar ett glas vintage port eller tawny. Men en öppnad flaska är känslig och särskilt Vintage Port ska behandlas som ett rött bordsvin. Givetvis håller det längre i öppnat tillstånd men till skillnad från vintage Madeira som redan fått sin oxidation och är okänslig för ytterligare är port desto skröpligare.


Så, vad väntar du på! Ut på nätet, beställ en flaska Madeira från någon av de klassiska druvorna och njut under flera månader utan att behöva oroa dig för oxidation! Minimumtiden en vintage Madeira måste spendera på fat, 20 år, har redan fixat den biten! Skippa den dyra cognacen och låt dig istället försvinna bort några decennier i tiden med en Bastardo, Terrantez, Sercial eller syrligt söt Malvazia!

Behöver du hjälp? Låt mig! Här följer några förslag på viner värda att dricka någon gång under din vinösa bana och som, även om priset kan låta våldsamt till en början, faktiskt är värda varenda cent!

1927 Bastardo från Pereira d'Oliveira. Lagrad av Adega de Torreao, en av öns bästa partidistas, det vill säga ett mellanled som köpte upp från små lokala producenter, säkrade kvaliteten och sålde vidare till de större husen. I och med Torreao gick i graven med sin eldsjäl Vasco Lojas frånfälle köpte Pereira d'Oliveira faten och har nu buteljerat den svunna druvan. Påminner till viss del om Moscatel i stilen om än mer återhållsam. Vill du dricka historia och bli fullständigt bombarderad av känslor är detta vinet för dig. Fyra årgångar vintage Bastardo innan andra världskriget är allt man känner till; 1870, 1875, 1876 och 1927. Peter Wylie och L'Assemblage i UK säljer.

1980 Boal från Artur Barros & Sousa. En yngling i sammanhanget ja men ack så skön stil Barros bjuder på. Ett rent hantverk i ordets rätta mening; allt görs manuellt, till och med buteljeringen. Barros står för tradition och en äldre typ av Madeira. För att använda ett idag populärt uttryck; en brettig stil. Det är lite skitigt i sin karaktär med svaga toner av torkat läder/stall men få har förmågan uttrycka den vulkaniska jorden så pass som den lilla firman Barros & Sousa. Boal är den klockrena ledsagaren till Madeiras honungs- och nötkaka Bolo de Mel. Garrafeira Nacional säljer.

1930 Malvazia Solera från Veiga Franca. Ännu en anrik firma som försvunnit. Veiga Franca var topproducent av solera. Vill du ha en mer elegant version av den för många alltför mäktiga och blommiga Malvazia a k a Malmsey är detta vinet. Nio årgångar fick man mixa i en solera och årgången som angavs var blendens startår. Vin som fylldes på skulle vara av lika hög kvalitet och samma druva. Tyvärr glömdes solera Madeira bort när Portugal skulle förhandla om EG-inträde och numer görs inte solera-viner på ön, eller får i alla fall inte säljas av producenterna. Garrafeira Nacional har i lager.

1972 Verdelho från Cossart Gordon. Är du precis som jag född 1972 och vill äga en flaska från din egen årgång? Då är det Madeira som gäller! Ett horribelt år runtom Europa (förutom i Tokaji som benämner årgången som en av de bästa!) men på vulkanön har årgången oerhört stort renommé.

Cossart Gordon hör under den dominerande producenten på ön, samman-slagningen Madeira Wine Company, MWC. En laddning har nyligen buteljerats men då man anser året vara så pass stort ligger fortfarande en viss mängd kvar för senare tappning. Cossart Gordon är klassiskt och i en något mer fruktdriven stil, mindre jord. Verdelho är en bortglömd druva som i sin halvtorra stil är klockrent sällskap till höstens mustiga svampsoppor eller ett fräscht avslut på en middag! Peter Wylie i UK säljer.


1979 Terrantez från Artur Barros & Sousa. Någon gång i livet bör man som vinälskare ha provat en Terrantez. Denna vanskliga druva att odla har lidit oerhört av först Oidium-angreppet i mitten av 1800-talet och sedan av vinlusens framfart. Det finns knappt någon profit i att odla druvan och riskerna är för höga tycks man resonerna på Madeira.

Likväl står fånarna där, redo att köpa Terrantez och få ta del av druvan med sådant doftspektra och rasig syra. Ingen druva på ön kan producera lika storslaget vin som Terrantez och det är bara att hålla tummarna fler vågar sig på den igen - förra året producerades 28 lådor av druvan på ön! Barros gör en extremt liten laddning Vintage Terrantez och som i mitt enkla tycke är den bästa på ön, av de yngre modellerna. Ja, en 1979 är ung i sammanhanget! Garrafeira Nacional säljer.



Listan kan fortsättas i oändlighet. Än finns det mycket bra Madeira i rörelse. Dagens Madeira är också utmärkt men behöver av förståeliga skäl tid innan redo säljas. Medan man väntar är dock en 15-åring från någon av de ädla druvorna ett bra köp. En känsla av Vintage.

Söker du en speciell årgång? Låt mig veta - kanske jag kan guida dig rätt! Och du; Madeira är det ENDA valet till höstens svartsoppa. Lätt kyld Sercial i glaset är det som gäller och drick vinet ur dina vitvinsglas!

lördag 1 augusti 2009

Ett sätt att överleva

Efter mjöldagg och Phylloxera-angrepp var inte bara produktionen i fara - även kvaliteten dalade då allt för många odlare på ön föredrog de amerikanska importerna såsom Isabella framför Vitis Vinifera. Importen av amerikanska rankor var subventionerad från statens sida men istället för att ympa Isabellas rotsystem på en Vinifera planterade man rankorna direkt då de visade sig trivas alldeles utmärkt på Madeira.

Problemet var emellertid att kvaliteten gjorde en djupdykning och producenterna i sin tur drabbades då de flesta i början av seklet, och än idag, inte ägde sina marker själva utan köpte från kontrakterade odlare. Producenterna föll och det fanns egentligen bara en utväg; fusionering. 1913 bildades så Madeira Wine Association när Welsh & Cunha och Henriques & Camara gick samman. Dryga decenniet senare tillkom Blandy's och Leacocks. Blandy's, skulle det visa sig senare, blev det förande bolaget.

Fler anslöt och för att visa på allvaret i situationen för Madeirahusen följer här en lista över de som anslöt sig:

Miles Madeira Lda, F.F. Ferraz & Cia, T.T da Camara Lomelino, Aguiar Freitas, A Nobrega, Barros Almeida, Bianchi, C V Vasconcelos, F Martins Caldeira, Funchal Wine Company, Luiz Gomes da Conceicão & Filhos, Krohn Brothers, Madeira Victoria, Powder Drury, Royal Madeira, Sociedad Agricola da Madeira, Vinhos Adudarham, Madeira Meneres, Vinhos Donaldson, Shortridge Lawton och J B Spinola. Sist in blev Cossart Gordon 1953.

För en Madeirafantast är det beklagansvärt se utvecklingen och förlusten av många stora namn och personliga stilar. Visst, sammanslagningens mål var bland annat att bibehålla respektive hus til men detta blev till sist ohållbart. En historia från femtiotalet berättar om en av MWA's säljrepresentanter som gjorde en resa runt Europa för att besöka återförsäljare. Säljaren hade med sig en drös olika visitkort, ett för varje Madeirahus, då varje marknad hade sin inarbetade etikett!

Slutligen gick det inte längre och då viljorna var många, styrelseposternas besittning ändrades i parti och minut och kontinuiteten var obefintlig tog företaget som mest verkat för att fortsätta kämpa för dryckens och MWA's existens, Blandy's, beslutet att köpa ut de mindre intresserade. Så fortsatte det och även om det innebar stabilitet var nästa katastrof bara runt hörnet. Det är ju ändå Madeira vi talar om och här är en succé alltid följt av två katastrofer!

Nejlikerevolutionen 1974 när diktaturen störtades var visserligen positivt men följderna mindre önskade. MWA hade samarbete med en bank och denna garanterade lån mot deras stora lager så att solvens och hela affärsidéen kunde bäras framåt. Plötsligt blev bankerna socialiserade och viljan säkra Madeirahusets lån och inventarier var obefintligt - istället östes kapital ut till höger och vänster på olika projekt som skulle socialisera Portugal.

Än en gång var producenterna nära ruinens brant och kanske just MWA var värst drabbat som den stora jätte de ändå, i Madeira-mått sett, växt sig till. Slutligen lyckades lånesituationen lösa sig men läget var ohållbart och Blandy's tog beslutet att närma sig fastlandet och portvinsfamiljen Symington's. Portvinshuset var i grund och botten familjeägt och bestod av flera egendomar där stilen ändå tillåtits vara olika. Den framgång Symington's nått var Blandy's övertygade kunde nås även på Madeira och sökte partnerskap.

Symington's blev delägare i slutet av åttiotalet och kom med inte bara kunnande utan även ett globalt distributionsnät. Vinmakare från fastlandet installerades och detta var inte helt friktionsfritt då myndigheten som godkänner Madeiravin innan det får säljas nekade flera buteljeringar då vinerna var allt för fruktbetonade och tawny-aktiga i sin stil. Symington's hade dragit ner på vinernas estufagem och detta gillades inte.

Dagens stil är än den mest fruktorienterade av alla återstående Madeirahus men numer godkänns vinerna. MWA blev av juridiska skäl MWC - Madeira Wine Company i början av åttiotalet och heter så än idag. Antalet namn som återstår av de som anslöt är blott fyra och frågan är hur länge dessa överlever; Blandy's, Cossart Gordon, Leacock's och Miles. Dessutom finns ett par etiketter unika för vissa länder - exempelvis Lomellino i Belgien. Än har man valt låta dessa leva vidare för att inte uppröra marknaden allt för mycket.

Symington's styr numer MWC och kvar är endast Blandy's som minoritetsägare. Sannolikt går nog ett par av namnen sakta mot graven och inom en inte alltför fjärran framtid kanske endast de mest välkända återstår, Blandy's och Cossart Gordon? Just Cossart Gordon är etiketten som vi svenskar numer får nöja oss med när vi önskar kvalitetsvin från vulkanön! En fem-årig Sercial och en tio-årig Malmsey finns på monopolets hyllor bredvid några övervintrande V&S-reliker. Tragiskt utbudet ska vara så beklämmande uruselt - även om de två som finns är utmärkta.

Malsmey eller Malvasia, har sedan begynnelsen varit Madeiras mest eftertraktade och ansedda vin. Idag representerar druvan den sötaste stilen av de nobla druvorna och produktionen är tyvärr försvinnande klen. 10-års varianten från MWC håller en sockerhalt om 115 gram/liter men som alltid med Madeira är en hög syra med i leken och maskerar sötman.

Cossart Gordons tio-åriga Malmsey har jäst med skalen och naturlig jäst vid 18-21 C i temperaturkontrollerade ståltankar. Efter ca 48 timmar påbörjas fortifieringen med brandy som sätter stopp för jäsningen vid önskad sötmanivå. Lagringen sker i amerikanska träfat enligt traditionell Canteiro vilket innebär lagring först högst uppe i byggnaden där det är varmast för att under åren gradvis flyttas ner och därigenom utsättas för en lägre temperatur.

Efter den mångåriga processen har vinet klarats och filtrerats innan den slutliga blenden och buteljeringen är avverkad. 19% alkohol, PH 3,6 och restsocker 115 gram/liter. 6,5 gram tartarisk syra.

Mörk bärnsten och det märks att det är Malvasia i glaset. Druvan är tillsammans med Boal de som ger de mörkaste vinerna.

Doften är till en början återhållsam och instängd. Även vinerna av standardkaraktär mår väl av luftning och således har jag gett även denna tid i karaffen. Temperaturen stiger i glaset och med den kommer också doftpaletten. Madeira ska serveras lätt kyld - min egen huvudregel är ju torrare ju kallare men ändå aldrig under 12 C. En Malvasia mår bäst mellan 12-14 C.

Det brända sockret gör sig tillkänna. Likaså citrusfrukterna som drar åt apelsinhållet. En lätt kryddighet som påminner om nejlika lurar i bakgrunden och skänker djup tillsammans med den underbara kakaotonen från faten. Russin och krutrök.

Smaken är omedelbart söt men så kommer syran och snörper samman gommen och ursprunget är odiskutabelt; Madeira! Malvasias blommighet är mer tydlig i smaken och det drar aningen åt Muscat-hållets parfymton. Russinkaraktären är där och likaså kakaotonen och krutröken. Det är långt, intensivt och så förbannat gott!

Bäst utan sällskap i mitt tycke men önskas sådant är den klassiska honungskakan från ön ett alternativ och för ostfantasterna kan de starkare varianterna ackompanjera. Gorgonzola och lagrad Stilton exempelvis.

Men varför kan vi bara köpa en fem-årig Sercial och tio-årig Malmsey i Sverige? Var är Verdelho och Boal? Och kanske det finns utrymme för en femton-åring på hyllorna?

lördag 4 juli 2009

H.M. Borges Verdelho Solera 1915


H.M. Borges - ett aktat namn bland Madeira-anhängarna. Henrique Menezes Borges importerade livsmedel till ön och all vinst verksamheten genererade användes till inköp av äldre viner. När mängden inhandlat vin var modell större startade Borges 1877 sin partidista -
att köpa från de små lokala producenterna, säkra kvaliteten och sälja vidare till de större husen.

Så fortsatte det fram till Henrique Menezes död och de två bröderna och dottern tog över familjeföretaget. 1922 stod man på egna ben och buteljerade såsom H.M. Borges, Sucessors, Lda. Verksamheten utvidgades 1925 genom köpet av Adega Exportadora de Vinhos de Madeira.

Madeira är inte stort och sannolikheten att i början av seklet fatta tycke för någon i vinbranschen var föga överraskande. Således inga höjda ögonbryn när Henrique Menezes dotter gifte sig med João Henriques Goncalves, ägare till vinfirman med samma namn. 1932 köpte så nämnda Goncalves firma Borges och under samma år fusionerades Borges med en annan producent, Araújo, Henriques & Co. Tre år senare bildades så Borges Madeira, Lda med Araújo som partner. Ägarförhållandet har så förblivit än idag.

Varför då allt detta matande av fakta kring ägarförhållandena? Jo, för att det beskriver bilden av Madeiraproducenternas vardag väl och visar hur tufft det var att överleva som småskalig producent i en tid då modet flyttades bort från de fortifierade vinerna för att än idag ännu inte återvända. Från att under 1800-talet ha erbjudit åtskilliga producenter och skeppare återstår idag få och sammanslagningar har varit melodin för att överleva.

Men ändå; Borges är om än inte unikt så åtminstone värt respekt. Få småskaliga företag har klarat sig till än idag och Borges har löst det genom just familjeverksamhet, små lokaler, inhyrd önolog vid behov, hyra av lagringslokaler för vinerna och blott tio personer verksamma.
Borges och Vintage Madeira klingar särskilt väl i mångas öron. Inte minst hos en av de främsta kännarna av vinet, Michael Broadbent.

På frågan vilket vin han skulle ta med till en öde ö var svaret H.M. Borges 1862 Terrantez. Med tanke på om det finns någon som provat lika mycket i världen som just Broadbent är det onekligen smickrande för vinfirman.
Idag är mängden vintage försvinnande liten och lagren av äldre vin nästan tömda. Men lite ligger på vänt om än i minimala mängder jämfört med förr.

En försändelse Madeira från Garrafeira Nacional innehöll en gammal H.M. Borges Sucesors, Lda. Närmre bestämt en Verdelho Solera 1915. Flaskan har överlevt alldeles för länge i mitt hem trots många lystna blickar och under gårdagskvällen startade så dekanteringsprocessen!

Fantastiskt fin nivå i flaskan - kanske tack vare det kompakta blyhölje som skyddade? Korken ser genomfuktad ut men lyckas ändå komma upp nästintill hel. Sannolikt buteljerat för trettio-fyrtio år sedan. Korken bär husets sigill; B!


Normalt ger jag gammal Madeira åtminstone ett dygn men Solera behöver oftast bara några timmar för att hitta rätt i glaset och slänga från sig instängdheten. Mörk bärnsten ur flaskan. Färgavlagringarna har blivit så pass stora och klistrat fast på insidan av flaskan - kvar i botten finns även en ordentlig omgång sediment.

Till en början spritigt vid dekanteringen och skarpa toner av mandelmassa. Inte så värst insmickrande men jag kan vänta. Några timmar senare är det på plats och redo för bedömning!


Att det är solera märks direkt. Elegans när det är som bäst i Madeira! Doften ger torkade frukter, rostade mandlar, jordighet, fat och en diskret blomsterton. Under kvällen öppnar blomstertonen upp sig och fram kommer också mer fattoner (vanilj och fudgekola).

Typisk Borges med sin något lägre syra än många andra Madeiror. Lättare kropp men sammetslent i sin struktur som avslutas med en intensitet som smyger sig på och stannar en bra bit över minuten. Verdelho klassas som halvtorr och i grund och botten är väl denna så. Men just lägre syra gör sötman mer tydlig. Solera är även det oftast lägre i sin syranivå. Men vad gör det när man bjuds på nötiga drag, rosor, persika och dadlar i smaken!

Nästa Madeira-resa blir av längre slag och då är ett besök på Rua 31 de Janeiro i Funchal givet! Eller två kanske?

N.B. Information om Borges historia är till stor del hämtad ur Alex Liddell's verk, Madeira.

torsdag 25 juni 2009

P 1840


”1840 – Generally very fine, especially Sercial and Verdelho”

Bedömningen är hämtat ur Noël Cossarts verk Madeira – The Island Vineyard. Kanske inte den mest flitigt använda informationen men om man nu råkar komma över en flaska som stencilerats P 1840 är Noëls mycket imponerande årgångsgenomgång av karaktären helig skrift! Söker man vidare dyker även en Vintage Terrantez från firman Perestrello upp. Kan jag haft sådan tur att det är tal om en sådan?

Gammal handblåst flaska indikerar ålder. Den knapphändiga stencileringen antyder det gjorts i mindre upplaga och rentutav kan ha varit för familjebruk. Sådana flaskor fick oftast enbart första bokstaven i för- och efternamn, vissa även första bokstaven i ortsnamnet. Huruvida P 1840 är från Perestrello lär jag aldrig få veta. Den förr så ansedda firman är sedan länge nerlagd. Bättre då koncentrera sig det som faktiskt är viktigast; är vinet gott?

Efter att ha skalat bort det stelnade vaxhöljet dras en mycket gammal och genomfuktig kork upp med bladkorkskruven. En sniff i flaskan, unket men lovande toner i bakgrunden.

Vinet dekanteras. Det är grumligt likt en opastöriserad öl vilket är vanligt bland äldre Madeira. För säkerhets skull ger jag den två rundor innan vinet lämnas vila och andas i karaffen. Till en början är det flyktiga toner av färsk mandelmassa, målarfärg och instängdhet men vinet tar sig samman ganska snabbt. Ett par timmar och doften är ren och påminner mig om såväl Verdelho som Terrantez.

Den grumliga bärnstensdrycken visar upp drag av mandelmassa, ljunghonung, karamelliserat socker, malet kaffe och en svag vaniljfudgeton. En hel del trävirke dessutom. Smaken kan jag snabbt konstatera inte är åtminstone Sercial då sötman drar åt en generösare halvtorr, nästan halvsöt stil. Verdelho, Terrantez? Syran ger spänning och djup till den eleganta och ganska lätta kroppen vinet visar upp. Lätt tobakston varvas med bränd jord, torkade blommor, citrus och virke. Viss volatil syra i eftersmaken får mig att konstatera P 1840 har börjat klinga av. Det är ändå förbannat gott och jag längtar till nästa glas!

Om detta är Perestrellos Terrantez från 1840 är det en lättare tolkning av druvan. Sannolikt är det tal om en Solera där innehållet från början mycket väl kan ha varit Terrantez från 1840. Men i och med Oidiums inträde på scenen 1852 och sedermera vinlusens framfart försvann nästan alla Terrantez-rankor och då kan mycket väl soleran fyllts på med vin av liknande karaktär och smak. Verdelho kanske? Eller rentutav den enklare Tinta Negra Mole?

Mystiken, förväntningarna och ovissheten som omgärdar gammal Madeira är oslagbar och triggar fantasin och det är stört omöjligt inte flyttas tillbaka hundra år i tiden och stå där på vindsvåningen som en utomstående betraktare beskådandes människorna bakom vinet! Kalla mig drömmare och romantiker men är det inte just en av anledningarna varför vi alla blev vinintresserade från början?


N.B. Köpt från privat källare i Portugal.


lördag 13 juni 2009

Auktionsdags!


1795 Terrantez
. Tänk om man någon gång fick chansen prova denna legendariska årgång och på en nästintill extinkt druva. Titt som tätt dyker de upp på olika vinauktioner och naturligtvis ska man vara skeptisk. Men faktum är att man har kunnat styrka att åtminstone sex producenter gjort en Terrantez 1795. Vissa har legat mer än 150 år på fat och därför ser inte alla flaskor särskilt gamla och dammiga ut.

En som spenderat lång tid på fat och som idag är den vanligaste 1795:an är Companhia Vinicola da Madeira's Terrantez. Den anses inte vara den största av 95:orna men sägs dock vara vid fullt liv och njutbar. Priserna har fluktuerat mellan 7-12000 kr, åtminstone de jag följt. Inte särskilt mycket för en 214 år gammal dryck? Emellertid, ingen vidare vinst för producenten där generation efter generation inte fått ta del av profiten innan den äntligen buteljerades!

Nu är det dags för nästa flaska att auktioneras ut! Från en större privat samling står en Companhia Vinicola Da Madeira att finna hos Bruun-Rasmussen i Köpenhamn. 17 juni är den tänkt nå hammarslag och bud just nu ligger på DKK 5500.

Nog bäst jag pluggar ur internet några dagar så jag slipper se flaskan och gör något förhastat...

N.B. Bild lånad ur Bruun-Rasmussens online-katalog.